Anika Hussain

Copy Image

Om man tittar runt är alla upptagna med något: någon som fumlar med sina händer, någon som försöker på nytt läsa brevet som de har kommit med till den intagne de besöker - vad som helst för att ta sina sinnen från den stora elefanten i rummet. Den stora, feta, rosa elefanten med orden "kommer aldrig komma ut härifrån" klottrat över hela sig. Vi väntar. Vi har väntat. Vi väntar på nyheterna - att det gick bra och allt kommer bli bra. Vi går till hissen, själlöst fram och tillbaka, osäkra på vart vi ska gå för att vi är fast i denna gudsförgätna kub med ett oändligt antal tankar som galopperar runt i huvudet. Kommer jag att ta hand om honom för resten av mitt liv? Kommer han ens att njuta av sitt liv efter detta? Kommer han att leva för att se en annan dag? Snälla Gud, varför kan inte du svara mig? Dessa tankar värker inombords samtidigt som vi vandrar i korridorerna som leder bort från väntrummet, märker de spruckna väggarna, går förbi papperskorgen som är överfylld med kaffekoppar och tepåsar, och igenom den ändlösa långa korridoren med fångar som sitter i sina små gråa celler